Som stolt matte måste jag ta tillfället i akt att presentera de djur som bor hos oss;
Först i ordningen kommer husses kelgris, katten Ceasar, född 010705 i Jouksengi. Min man trodde att jag skojade när jag ringde honom från jobbet o sa att jag skulle åka till Jouksengi, nästan 30 mil tur och retur, och hämta en kattunge. Men det var inget skämt utan jag och en kompis åkte upp och hämtade Ceasar och från första dagen han kom hem till oss har han haft en alldeles speciell plats i våra hjärtan.
Nummer två i ordningen är min alldeles egna soffpotatis, Wilma. Hon är en Cavalier King Charles Spaniel, född 020429. Wilma kom in i vårt liv i en tid av sorg då vi veckan innan varit tvungna att avliva vår underbara Golden retriever, Dalton. Dalton var bara 3,5 år men hade tyvärr värsta graden av AD/HD vilket gjorde att han mot slutet knappt kunde gå. Fastän det var en jobbig tid, så var Wilma suverän på att skingra våra tankar. Hon var pytteliten o så himla gó och mysig, så det var omöjligt att inte falla för hennes charm. Wilma är just nu på semester hos "morfar" för hon tycker att det är så jobbigt när det kommit en busig valp som drar henne i öronen. Saknar henne massor, det är ett stort tomrum utan henne, men jag vet att hon har det jättebra och blir bortskämd av min pappa och mina småsystrar.
Trean ut i denna presentation blir min mans hund, Roy, en norrbottenspets född 030829. Måste motvilligt erkänna att jag var mycket skeptisk när min man berättade att han ville köpa en norrbottenspets. Det enda jag såg framför mig just då var ett evigt skällande och en hund man aldrig skulle kunna ha inomhus. Min man stod dock på sig och efter en hel del letande hittade han Roy´s uppfödare. Efter att ha varit och tittat på valparna och Roy´s mamma smälte jag lite grann och började förstå att man inte kan dra alla spetsar över en kam. Första året med Roy var dock en prövning, han var mer vild än tam och min Wilma tyckte till en början att jag förstört hennes lugna, harmoniska liv. Många gånger smög tanken över mig att jag minsann hade haft rätt om spetsar och att jag aldrig skulle ha gått med på att låta min man köpa Roy. Kan egentligen inte säga när exakt i tiden min inställning förändrades, men under Roy´s andra år blev han som ombytt. Han lugnade ned sig betydligt och började visa upp norrbottenspetsens rätta jag. En otroligt snäll, kärvänlig och rolig hund att ha att göra med. Det blev dessutom mycket roligare under fågeljakten när vi hade en hund med oss i skogen.
Sist (men inte minst längre) kommer nytillskottet Dina, även hon en norrbottenspets som är född 050919. Åren med Roy har fått mig att helt ändra uppfattning om norrbottenspetsar och när jag har följt min man och Roy i skogen när de jagat tillsammans har jag också blivit sugen att ha en egen jakthund. Det tog nästan ett år från att jag aktivt började söka en norrbottenspets tik, tills jag fick kontakt med Dina´s uppfödare och slutligen fick möjlighet att köpa henne. Jämfört med många andra raser är det relativt svårt att hitta och få möjlighet att köpa en norrbottenspets, vilket gjort att jag har beslutat att om allt går bra med Dina och hon utvecklas till en bra förebild för sin ras kommer jag att starta en kennel och själv börja föda upp norrbottenspets. Det känns jättespännande och jag håller tummarna att vi ska lyckas både i skogen och utställningsringarna.
Det började med att Ida bjöd på en suveränt god lunch med kycklingsallad, currydressing, vitlöksbröd, persilladebröd och dryck. Efter lunchen fick vi infomation om vad som är på gång på jobbet och sen gick vi ut i snöovädret. Idas man hade kvällen innan offrat sig för vår skull och borrat upp en massa hål i isen så att de som ville skulle kunna pimpla. Men väl nere på isen fanns det inte ett hål i sikte (inte så konstigt med tanke på att snön vräkt ned sen morgonen), så vi fick börja med att göra nya hål (sorry Peter..).
